När jag skriver detta inlägg sitter jag på en solstol på Las Peñitas, stranden. Mina fötter vilar på kanten av stolen så de inte ska brännas av den kokheta sanden. Nu, strax före klockan tre på eftermiddagen är solen som varmast, och jag har ännu inte kommit hem efter en stranddag utan att ha bränt mig på minst ett ställe. April har jag aldrig tidigare räknat som en sommarmånad, men här i Léon håller termometern sakta men säkert på att stiga till 40 grader.

Solen gassar och svettdroppar letar sig sakta nerför kroppen och i ögonblick som dessa känns Sverige väldigt avlägset. Just därför tänkte jag räkna upp några skillnader mellan livet här i Léon och hemma i Sverige. Är du sugen på en total förändring, är det alltid en bra idé att byta kontinent för ett halvår.

1. Värmen.

Värmen är den mest uppenbara förändringen. Visst, innan jag åkte var jag väl medveten om att det skulle vara varmt, men jag har aldrig tidigare upplevt något liknande. Från att byta trottoar för att hitta en liten bit av skugga, till svetten som bokstavligt talat rinner nedför en under de varmaste timmarna. Att slippa den kalla vintern i Sverige och hoppa direkt till sommaren är dock något som rekommenderas för alla. Stränder i februari, ja tack.

2. Människorna och språket

Spansk grammatik kunde jag en del innan jag reste hemifrån, men mina muntliga kunskaper var ytterst begränsade. Eller ja, för mig var de begränsade, men knappast för en Nicaraguan.

För dem var det inget problem, ju mindre spanska jag kunde, desto mer pratade de själva. Jag har aldrig innan haft så många konversationer på ett språk jag själv inte kan. Här i Nicaragua finns det en öppenhet som du knappast kan stöta på i Sverige, något jag verkligen kommer att sakna.

3. Tiden.

För att kunna beskriva synen på tid här i Nicaragua introducerar jag ett begrepp; Nica time. Exempelvis; Salsan börjar klockan 6, Nica time. Det vill säga, salsan början kvart över sex, halv sju eller kanske kvart i sju. Du kan inte vara en stressad människa om du ska klara livet här. Tidtabeller för bussar existerar knappt. När bussen är full åker den, oavsett om det är en halvtimme före eller efter avgångstid.

4. Maten

Maten är på ett sätt ganska lätt att beskriva; gallo pinto, det vill säga ris med bönor. Alltid till frukost, ibland till lunchen och alltsom oftast även till middagen. Frukosten och lunchen är inkluderad av studieavgiften, men till middag äter jag mest från comedor, god mat för billig peng där man väljer själv från buffé. En vanlig middag för mig består av gallo pinto och pico de gallo (salsa), samt olika tillbehör beroende på vad min favoritcomedor har just då. Att köpa mat ute tillhör inte det vanliga i Sverige, men här kan det i många fall vara billigare än att laga själv. Något som dock alltid finns i min kylskåpsdel på hostelet är avokado och ananas, två av det bästa man kan köpa i Nicaragua. En daglig konsumtion av de två ingredienserna rekommenderas!

5. Livet

Livet här i Léon är något annat än det hemma. De olikfärgade husfasaderna i kombination med solnedgången är ibland så obegripligt vacker. Jag klagar på hettan när det blir bedövande varmt, men skulle aldrig vilja byta bort det på riktigt. Jag samt de andra som studerar här, har skapat oss rutiner; vi vet hur mycket en taxi ska kosta i centrum, vart man dricker den godaste piña coladan och kan lite mer spanska än vi kunde innan. Uppsala kommer att kännas tyst sen, utan gatuförsäljare, män som visslar efter en och tutande taxibilar. Tur för oss att vi fortfarande över en och en halv månad kvar här i Léon.

-Kajsa-